Valde blandras - men är #intelurad!Det finns bra och det finns dålig hundavel, men gränser däremellan går inte mellan renras eller blandras.
Intresset för väl uppfödda blandrasvalpar har ökat mycket de senaste åren. Det är inget som kommit under rådande pandemi eller är en övergående trend, utan något som vuxit fram över lång tid. Det finns fördomar om att de som väljer en blandras skulle vara okunniga och lurade. Det är givetvis helt felaktigt! Förr var blandrasvalpar något som ofta blev till av misstag och som ansågs vara lite värda. Så är det inte längre. "Ägare till bland raser är lurade och okunniga."
Den stora majoriteten av de som skaffar en blandras är väl pålästa och tar, precis som vilken valpköpare som helst, medvetna beslut utifrån detta kring val av hund och ras. Det är en nedvärderande fördom att bara för att man väljer en hund som inte är registrerad i Svenska Kennelklubben så är man okunnig och lurad.
Många av de seriösa uppfödarna av de alltmer populära blandraserna har kötid på flera år. Av dessa uppfödare har många en bakgrund inom renrasuppfödning och upplever att köparna till blandrasvalpar är precis lika engagerade, pålästa och kunniga som spekulanter till renrasiga kullar. Hos de som har hund som yrke (hundinstruktörer, terapihundsförare och liknande) förekommer dessa väl uppföda och etablerade blandraser allt mer. Det är varje uppfödares viktiga ansvar att inte på något sätt vilseleda sina valpköpare utan i stället göra sitt bästa för att informera och förmedla kunskap. Påstående om att seriösa blandrasuppfödare som grupp missleder sina spekulanter är helt felaktigt. Ofta blir blandrasuppfödare som grupp dömda utefter några få annonser på internet som inte på något sätt representerar dem. De väl ansedda blandrasuppfödarna annonserar, precis som motsvarigheten hos renras, mycket sällan utan har kölistor på sina valpar. Uppfödare av alla hundar ska lägga stor vikt vid att ge rätt och väsentlig information till valpköpare. T.ex. ska ingen hund marknadsföras som allergivänlig, då inga sådana hundar finns. Svenska Labradoodleklubbens anslutna uppfödare bryter mot klubbens regler om de kallar hundarna allergifri eller allergivänlig. ”Det behövs inte fler raser”
Här pekar ju det stora och växande intresset för blandraser på något helt annat.
Förväntningarna på våra hundar är inte de samma som de var för hundra år sedan. Majoriteten av hundägare är inte ute efter t.ex. en utställningshund, vakthund eller jakthund. I stället vill man ha en välanpassad och modern allroundhund. Många upplever att renrasavel idag fokuserar för lite på dessa idag mer efterfrågade egenskaper. Man hör ibland ”alla raser har en gång varit blandraser”. För det är ju faktiskt så att hade vi människor inte styrt aveln efter behov så hade det i stora drag varit vargar vi haft i våra koppel. Men varför inte låta denna utveckling fortsätta? Varför kan inte hundavel vara dynamisk och modern? Vi har haft våra tamhundar i tiotusen-tals år. Varför är det just de senaste 150-50 årens hundar som till nästan vilket pris som helst ska bevaras med så kallat ”rena” blodslinjer. Allt annat i vårt samhälle förändras och moderniseras med tiden, varför inte hundavel? Flera blandningar avlas i många generationer med avelsmål så som terapihund, vårdhund eller assistanshund. Egenskaperna som gör dem lämpliga för dessa uppgifter gör dem även mycket eftertraktade som familjemedlemmar. Det är egentligen en liten grupp människor som känner starkt emot blandraser. Hos den stora massan är motståndet mot tex. utställningsinriktad extremavel större. Allt fler ser att hundavel måste moderniseras, och att seriös blandrasuppfödning med tydliga avelsmål ligger i tiden. Sverige är ett progressivt land som hade kunnat visa vägen internationellt till hållbar avel baserad på forskning. Men i den lilla kretsen av människor som styr mycket av landets hundavel finns ett ofattbart stort motstånd. Bevarandet av ett arv?
Hunden har varit människans följeslagare i tiotusentals år. Historiskt sett är våra indelningar i raser något väldigt nytt då kennelklubbarna skapades för mindre än 150 år sedan.
Det är bra att många uppfödare arbetar med att bevara historiska raser. Men det får inte vara till vilket pris som helst. Det borde vara självklart att i första hand avla för framtiden, inte för att bevara det gångna. Dessutom har ju många raser förändrats extremt på utställning de senaste 10-40 åren. Är det att bevara en ras? Det har gått så långt att länder i praktiken, på grund av djurskyddsskäl, förbjudit avel på vissa raser och hundtyper. Det bedöms helt enkelt innebära ett för stort lidande att låta aveln pågå. Allt fler raser fortsätter att delas in i utställningslinjer och t.ex. jaktlinjer. Utställningarna har helt enkelt tagit många jakthundsraser dit att de inte längre är dugliga jakthundar. Det har behövts skapas egna jaktlinjer. Det är INTE att bevara en ras. Det är att förändra den. Raserna som delas upp på detta vis fortsätter att bli fler och fler. Idag vet vi så mycket mer om de stora riskerna med inavel än vad man visste för 150 år sedan när gränserna mellan raserna stängdes. Det handlar inte om att låta raser försvinna. Men den stora fixeringen på renhet framför nästan allt annat är skadlig. Självklart ska det även i framtiden finnas olika raser och hundtyper. Man kanske borde gå tillbaka till hur det varit under vår gemensamma historia, där rasernas indelning varierar likt färgerna i en regnbåge, där gränserna går in i varandra med mjuka övergångar. I stället för hur det idag ser ut som en fixerad färgpalett med skarpa gränser där alla individer i varje fyrkant ska se precis likadana ut. Att bevara historia borde vara att visa respekt för de tiotusentals år vi levt tillsammans med hunden genom att säkerställa deras hållbara och hälsosamma framtid. I stället för att till vilket pris som helst bevara blodslinjer "rena". Etik inom hundavel
Allt fler får upp ögonen för vad som pågår bakom vissa uppfödares stängda dörrar. Både hos ren- och blandrasuppfödare. Det finns i båda grupper tyvärr uppfödare som föder upp utan tillräckligt med kunskap eller med fel intentioner.
Men att det pågår mycket tvivelaktig avel helt i enlighet med SKK:s regelverk behöver diskuteras. För när oetisk avel legitimeras av en organisation som påstår sätta hundarnas hälsa främst är det dags att reagera. När det gäller hälsa så är kraven på renrasiga hundar ibland alldeles för låg. SKK säger uttryckligen att man inte ska avla på hundar med ”kraftigt ansträngd andning” eller ”kraftigt knipta näsborrar”. Med tanke på hur allvarligt vissa raser är drabbade och vilket lidande det innebär för så många individer är det oförståeligt varför de som har ”måttligt” eller ”lindrigt” ansträngd andning får gå i avel . En helt obehindrad andning borde vara självklart. En hundras har så mycket hudveck att man ibland måste sy upp ögonlocken på dem. Hundar som behövt detta ingrepp får avlas på enligt rasklubben SKK. När det gäller denna ras så har både tingsrätten och kammarrätten fastslagit att trots att uppfödaren följer SKK:s alla regler och rekommendationer så kan den göra sig skyldig till brott mot den djurskyddslag som ska förhindra att defekta och/eller sjuka djur går i avel. Uppfödare har dömts för detta i rätten. I en ras som har problem med att valpar föds döva, på ett eller båda öronen, får hundar döva på ett öra gå i avel. De valpar som föds helt döva måste enligt rasklubben avlivas av uppfödaren. Risken för dövhet är direkt kopplat till avsaknaden av pigment som är idealet på utställning. Dessa raser är exempel på hur man att i stället för att endast avla på friska individer känner sig tvingad att även avla på de ”minst sjuka” hundarna. Skulle man avla på endast de friska individerna skulle inaveln inom vissa raser skjuta i höjden. Det finns många fler exempel där man inte utesluter ohälsosamma individer från avel då man inte anser sig att ha ”råd”. Den genetiska basen blir helt enkelt för liten. Här borde inte en ras renhet på detta vis få gå före hundarnas välfärd, hälsa och liv. För att rädda en sådan ras borde utavel/korsning med annan ras vara ett självklart alternativ i stället för, som idag, inte ens finnas med på listan över aktuella åtgärder. Vissa raser innebär i praktiken att många sjuka individer måste födas i processen att sakta, sakta avla mot bättre hälsa. Genom utavel med annan ras skulle man däremot närmast omedelbart kunna förbättra hälsan. Avel och hälsa
Det finns idag forskning som visar att blandrashundar både är friskare och lever längre än renrasiga hundar. Se bland annat här, här, här och här.
En viktig del av all seriös hunduppfödning är att noga välja ut vilka individer som har bra förutsättningar att nedärva god hälsa till avkomman. Detta görs genom att undersöka och dokumentera hälsan hos bl.a. de tilltänka föräldrarna. En hund ska, innan den går i avel, med goda resultat genomföra hälsotester relevanta för rasen/raserna inblandade. Lika viktigt oavsett om det gäller renras eller blandras. För en Labradoodle innefattar detta t.ex. höftleds- och armbågsröntgen, årlig ögonlysning samt gentest för sjukdomar som EIC, prcd-PRA, vWD och DM. Att blandrasuppfödare som grupp inte hälsotestar är helt felaktig. Såklart finns det olämpliga avelskombinationer. De raser man blandar ska vara lämpliga att kombinera. Individerna måste matcha varandra angående temperament, storlek och exteriör. Man ska ta hänsyn till rasers traditionella användningsområden. Man ska alltid föda upp hundar med ett tydligt avelsmål. Det är lika viktigt oavsett om det gället bland- eller renras. Hållbar avel utan inavel
För närmare 150 år sedan när många av de nationella kennelklubbarna grundades var man ovetande om de stora riskerna med inavel hos hund. Många raser inavlades mycket hårt för att ”befästa typen”, dvs få individerna att bli mycket lika.
Det var t.ex. inte ovanligt att låta en tik får valpar med sin far eller farfar. Även om rasen idag avlas ansvarsfullt är denna tidiga inavel ett belastande arv. SKK säger att du inte bör para hundar som är närmare besläktade än kusiner. Men detta görs ändå, då det inte bryter mot klubbens regler att avla med hög inavelsgrad. Men att para kusiner borde verkligen inte vara tillåtet. Det finns forskare, professorer och genetiker som säger att det är ohållbart att fortsätta avla hundarna längre och längre in i den återvändsgränd som inaveln innebär. På gruppnivå kan alla individer i en ras vara mer eller mindre besläktade vilket tar bort möjligheterna till utavel för att bli av med genetiska defekter. Men nu är det dags att lyssna på forskningen och att på riktigt tänka på hundarnas bästa och ägna sig åt hållbar avel. Vissa raser har hälsoproblem som väldigt enkelt skulle kunna stoppas genom kontrollerad utavel/korsning med utvalda individer av annan ras. Hunden är EN art. Men i praktiken delas den i små populationer likt bestånd som blivit isolerade på öar. Att som idag medvetet beröva en population på inflöde av nytt genetiskt material är förödande i längden. Många raser balanserar redan på kanten till allvarlig inavelsdepression, och ju längre tid vi avlar i dessa stängda led desto längre in i inavels återvändsgränd kommer vi. ”SKK-registrerat är en garanti på kvalitét”
Den stora majoriteten av uppfödare gör ett bra jobb och föder upp med kunskap och kärlek till hundarna. Både hos ren- och blandras. Många menar att SKK-anslutet är synonym med kvalité och djuretik. Tyvärr är det inte så enkelt.
Det vore fantastisk om det fanns en myndighet eller organisation som kunde garantera eller certifiera god hundavel, men så ser verkligheten inte ut. Om du som uppfödare följer SKK:s alla regler innebär det vanligen en viss kvalitét på uppfödningen. Men SKK har inte resurser nog för att kontrollera detta. Det finns fall där uppfödare ena veckan sålt SKK-registrerade valpar, för att veckan därpå få hela kenneln med upp till 80 hundar omhändertagna, då det uppdagats i vilken misär verksamheten bedrivits med grava brister i djurhållningen. SKK är en intresseorganisation. Djurskyddet i Sverige ligger på länsstyrelsen. Dessutom finns det fall där rätten fastslagit att trots att uppfödaren följer SKK:s alla regler och rekommendationer så kan den göra sig skyldig till brott mot den djurskyddslag som ska förhindra att defekta och/eller sjuka djur går i avel. Djurskyddslagen gäller alla uppfödare, oavsett om det är bland- eller renras. Såklart hamnar ju ansvaret IGEN på att valpköparen söker kunskap och tar kloka beslut. SKK är INTE den garantin får bra avel som du vill ha till. "När du köper en blandras vet du inte vad du får"
När det gäller hundar förväntas man märkligt nog kunna beställa dem som en fabrikstillverkad vara där alla egenskaper ska vara helt förutsägbara. Gjutna i en form. Men denna förutsägbarhet kan ha sitt pris.
Blandrasernas styrka ligger just i den stora genetiska variationen. Men det är just detta som kan ge större spridning i hundarnas egenskaper, men också det som gör aveln hållbar. Denna variation mellan individerna har man hos renraserna traditionellt fått bort genom inavel. Även om rasen nu avlas mer ansvarsfullt så är den tidiga inaveln ett belastande arv. Givetvis är det viktigt att välja vilka raser och individer som ska matchas med varandra för att undvika ett först stort spann hos avkommornas egenskaper. Såklart finns det många olämpliga kombinationer. Föräldrarna måste ju matcha och/eller komplettera varandra på ett bra sätt angående både temperament, hälsa och mentalitet. Det är jätteviktigt! Dessutom uppfyller många etablerade blandraser definitionen av det biologiska begreppet ras. Det vill säga att en grupp individer inom en art som är besläktade och liknar varandra i utseende och mentalitet. Många blandraser, tex. labradoodle avlas vanligen som så kallade multigeneration där man utan inavel korsar labradoodle med labradoodle i många generationer för att ge större förutsägbarhet hos avkommans egenskaper. Man kan bedriva seriös avel, grundat på modern forskning, genom att ta det bästa ur båda världarna. Tydliga avelsmål och hälsotestade avelshundar utan att permanent stänga gränserna till rasen/blandrasen. Det är framtidens hundavel. "Blandrasuppfödare vill bara tjäna pengar"
Varför ska man inte betala det som det faktiskt kostar att bedriva seriös och noggrann hundavel?
Det är inte alla som vet att det vanligen innebär 400–500 arbetstimmar med en valpkull om man vill göra ett bra jobb med socialisering av valparna samt utbildning till köparen innan och efter de fått hem sin valp. En vanlig fördom är att det skulle finnas få, eller inga, utgifter när man föder upp blandraser. Det stämmer inte. Blandrasuppfödare har inga utgifter för utställning, med förutom det är det mycket lika. Det som skiljer i kostnader är inte huruvida valpkullen registreras i SKK eller ej, utom om man är seriös i sitt arbete och investerar i sitt avelsprogram, avelshundar och sina valpars framtid. Gedigna hälsotester kostar. Import av avelsmaterial eller frakt av sperma från en annan kontinent är dyrt. Att låta bli att avla på hundar som inte uppfyller de höga kraven för avel är kostsamma bakslag. Hunduppfödning är i Sverige traditionellt en kvinnosyssla som man förväntas vara så tacksamma över att överhuvudtaget får lov att ägna sig åt. Vill man ta betalt för sin kompetens, sina investeringar eller sin tid så anser en del att man är girig. Att föda upp hundar är en viktig uppgift och duktiga uppfödare ska ha råd att göra ett bra jobb. Oavsett om det är blandras eller renras. När man har en kull valpar i sitt hem ska man ha råd att ägna dem sin tid. Det är att investera i deras framtid och kommer köpare och valp till stor nytta. Hunduppfödning är dessutom en skattepliktig verksamhet där allt givetvis ska redovisas enligt Skatteverkets rekommendationer. Det innebär att det hos etablerade uppfödare vanligen är 25% moms inräknat i priset. Såklart finns det de som föder upp en kull valpar av fel anledningar. Så är det ju med all djuravel. Är det rimligt att något som värdefullt som en väl uppfödd valp ska kosta 12 000 kr och uppfödaren till valpen ekonomiskt går back med varje kull? Utställning
Utställning kan vara ett värdefullt verktyg som en exteriör utvärdering av eventuella avelshundar eller resultatet av aveln. Men i praktiken har jakten på framgångar i utställningsringen varit motorn i den extremavel som för en del raser inneburit utbrett lidande.
De senaste åren har denna extremavel lyfts fram allt mer. Uppfödare, utställningsdomare och kennelklubbar säger sig vilja ta tag i problemen. Men handbromsen är dragen alldeles för sent, och åtgärderna innebär i praktiken väldigt liten och långsam förändring. Rasstandarden är ett dokument som ingående ska beskriva en ras mentala och exteriöra egenskaper. Går man igenom rasstandarden till de fem mest populära raserna i Sverige så kan man läsa att i genomsnitt är det 4,7% av rasstandarden som beskriver rasens temperament. Det är mindre än vad som beskriver bara hur hundens SVANS ska se ut. Detta tycker är talande för den utseendefixering som finns hos renrasaveln. Det går att ha en sund exteriör som ett avelsmål utan att tävla i skönhet. Jakten på rosetterna har varit förödande för vissa raser. Blandraserna är här för att stanna!Har blandras, men är #intelurad!
Cajsa Stålhammar Peter Andersson Ida Hellberg Lis-Lott Andersson Maria Jörevall Anna Forsman Lovisa Callenbring |
